Månen speglade sig på den svarta ytan. Chad tittade sig omkring, försäkrade sig om att ingen följt efter honom. Sedan gick han ut ur skuggan, bort mot det hemlighetsfulla vattnet. Han tog ett steg ut i vattnet, kände hur det omslöt hans ben. Det var fortfarande väldigt varmt för att vara i mitten av oktober, och det var en härlig känsla att stå där i vattnet med månskenet lysandes i hans päls och veta att han kunde det utan att vara orolig för att någon skulle se honom.

Chads mamma trodde att det lilla vita fölet som låg bredvid henne skulle växa upp till en stork stark och normal hingst, men i själva verket hade han blivit ett monster. Han själv hade inget val, man föddes med det. Likaså med alla andra hästar i hans flock. Alla hästarna där var likadana som han, nästan. De var av samma ras, men ändå var han speciell, starkare.

Han var inte stolt över att vara en nefil. Om han själv hade fått välja hade han varit en helt vanlig häst. Den där blodtörstigda rasen som inte kunde vistas offentligt i något annat än skuggan och i månens sken. Knappt ens det. Den där hemska varelsen som jagade oskyldiga djur om nätterna för att överleva.

Allt hade börjat den där mörka höstnatten. Chad stod i en gammal ranglig lada, han hade förts dit av människorna. Han hade hört människorna prata om något slags "experiment". Efter ett par timmars ensamhet i ladan kom det ut en skara människor varav en bar en lång vit rock och höll en stor spruta i handen. Chad hade aldrig varit rädd för de vanliga sprutorna som veterinären brukade ge honom, men när han fick se den här så var han nära på att svimma. Den var dubbelt så stor som en vanlig och hade en lång, tjock men ändå sylvass nål.

- Såja hästen, det här kommer bara stick till lite så är det klart sen... Chad backade undan men flera män kom och höll honom stilla. Han höll andan medans mannen med den vita rocken stack in sprutan i hans boge svartnad det näsatn för ögonen. Han sprutade in innehållet och drog sedan ut nålen. Chad andades ut. Det sved där han hade stuckit honom men det var inte så farligt.

Efter ett par timmar så kom biverkningarna efter sprutan. Han började känna sig hungrig, men inte på sådant hästar brukade äta. Utan han ville ha kött. Bita tag i ett mört stycke kött och känna smaken av blod sprida sig i munnen. Men usch! Vad tänkte han på? Kött? Det skulle ju vara som att äta en häst? Nej fy det skulle han aldrig kunna tänka sig. Men det skulle ändå vara rätt så gott nu... Vad höll han på med? Vad var det i den där sprutan egentligen?

Tiden gick och tillslut var han helt omvänd, han kunde inte tänka sig att äta något annat än kött och vill döda det mesta levande han såg. Ingen vågade sig i närheten av honom längre så tillslut tog han ett beslut. Han rymde. Flydde till skogen, bort från alla människorna. Efter ett par månader av ensamhet i skogen så träffade han på Buzz. Konstigt nog kände han inte något sug efter att döda honom. Men sen avslöjade han att även han hade fått en spruta och blivit helt omvänd. Buzz hade som Chad flytt ut i skogen för att kunna försörja sig själv. Efter ännu en tid så hittade dom fler och fler vilsna Nefiler. Chad och Buzz visade sig inte vara dom enda människorna hade förgiftat med sina sprutor. Efter några månader hade dom blivit en hel flock som ständigt fylldes på. Men Chad hatade det ändå. Hans plan var att samla ihop tillräckligt många hästar tills dom kunde gå till attack mot människorna. Mot de som hade gjort honom till den han var. Mot de han hatade.

- Skynda er! Chad samlade ihop flocken och kollade så alla var med.

- Det är snart gryning, vi måste komma in i skogen innan solen går upp i fall att någon ser oss. Ett dystert mummlande hördes innan alla kommit i ordning och skrittade mot skogen och de mörka skuggorna.

- Vad flyr vi från egentligen? Är det inte bättre att visa vad vi egentligen är och bara låta dom acceptera det? Roc hade stannat och stod som en sten i strömmande vatten i den vandrande hästflocken. Chad suckade och vände sig om.

- Måste vi verkligen ta det här igen? Vad tror du mest på? Att dom kommer acceptera oss som dom vi är eller döda oss? Chad tittade in i Rocs ögon på ett självsäkert sätt, och Roc tittade lika självsäkert tillbaka.

- Jag tänker i alla fall ge det ett försök så får vi se vem som har rätt. Han vände sig om och började galoppera mot staden.

- ROC! ropade Chad efter honom, men åt ingen nytta. Buzz, håll reda på flocken och led dom till en säker plats. Jag letar upp er sen. Han började galoppera efter Roc. Chad var mycket snabbare än Roc och var snart ikapp honom. Han tvärstannade precis framför Roc så han var tvungen att stanna.

- Vad håller du på med egentligen? Kan du inte bara göra som dom andra och erkänna det? Dom kommer döda dig om dom ser vad du är! Roc tittade bistert på Chad men sänkte sedan huvudet för att höja det snabbt igen.

- Men tänk om jag inte vill erkänna det då? nästan skrek han.

- Du är en nefil Roc, inse det!

Roc tittade bistert på Chad men började sen skritta mot skogen igen. Chad såg hur Rocs svarta ögon skiftade färg i det tidiga morgonskenet.

- Kom igen nu, skynda dig! Solen har redan gått upp!

Efter en stunds letande hittade dom Buzz och flocken gömda inne i en grotta.

- Roc! Vad tänkte du med? Du kan ju inte springa iväg sådär, du vet ju vad som kommer hända! Caz stirrade oroligt på honom och Roc kastade bara en mörk blick på henne och gick iväg.

- Jag har redan pratat med honom, sa Chad.

Caz var en av Chads närmaste vänner. Hon och Buzz litade han fullständigt på. Hon hade som alla andra varit en vilsen nefil som inte visste vad hon skulle göra, tills hon hittade Chads flock. Caz visade sig efter ett tag ha mycket större krafter än dom andra, men var ändå inte lika stark som Chad.

Chad gick bort och klev upp på ett litet klippblock.

- Vi ger oss av mot ängsskogen imorgon, där ska det finnas både mat och vatten så det räcker för ett par dagar. Har alla förstått? Han tittade ut över havet med hästar.

- Ja, mumlade dom dystert tillbaka. Chad gick ner och ställde sig vid kanten av grottöppningen. Han skulle vakta första passet som vanligt för att sen låta Buzz och Caz ta över sista delen.

Chad var på väg att somna när ett kraftigt knakande hördes. Buzz hade också reagerat och lyssnade spänt ut mot skogen. Chad reste sig upp och ställde sig bredvid Buzz. De tittade ut mot skogen i flera minuter, men ingenting hördes förutom vinden som ven utanför. Solen stod högt på himmlen och det betydde att det var långt kvar tills de kunde gå ut.

- Äh, det var säkert bara e... Buzz röst avbröts när ett högt vrål hördes och en flock vargar störtade in i grottan.

- UT ALLIHOPA, UT! gormade Chad. Ett panikslaget hav av hästar rörde sig mot grottöppningen och höga skrik hördes.

Chad såg hur havet av hästar rörde sig mot öppningen. Men där ute väntade ytterligare några vargar på de och störtade över de flesta. Han såg en frieser galoppera efter Caz och även två araber som kom lite efter. Några överlevande tänkte han i alla fall.

- Chad! Ett skik ekade i grottan och Chad vände sig snabbt om. Tre av de hungriga vargarna tvingade sakta in en arab i ett hörn. Han kände igen araben som Katcha och tvekade inte en sekund utan kastade sig mot vargarna som samtidigt hoppade på honom i stället. Han sparkade till en av dom så den flög in i grottans hårda vägar och stampade på en annan. Den tredje stod nu knappt en meter i från honom och morrade dovt. Sen tog den sats och hoppade upp mot Chad. Men han var snabbare. Så han vejade skickligt undan och skrek åt Katcha.

- SPRING KATCHA, SPRING! Jag klarar mig! Hon reste sig panikslaget upp och sprang mot grottöppningen. Vargen anföll nu Chad bakifrån och han bockade till så den flög in i väggen som den andra vargen. Chad tittade sig om i grottan på den kaotiska förödelsen. Överallt låg det sönderbitna och halvt uppätna hästar blandat med vargar med stora köttsår lite här och var. Han blundade och skakade på huvudet och gick sen mot grottöppningen. Men innan han hunnit ut stannade han upp. Roc. Han låg helt orörligt på marken, de röda ögonen lyste intesivt i solskenet och munnen gapade öppet. Chad sänkte huvudet och tänkte tyst för sig själv:

- Vila i frid, Roc. Sedan vände han om och galopperade iväg. Även om det var en hemsk tanke så var det lite skönt att ha honom ur vägen. Roc hade alltid varit den som stretat emot och gjort tvärtemot alla andra. Och det gillade inte Chad. Han ville att alla skulle lyssna på honom och göra som han sa. Han var av den typen. Och, enligt han själv, född till att vara ledare.

Chad skymtade de hästar som var kvar av flocken en bit framför sig. Buzz ledde dom mot den övergivna fabriken. Där brukade det vara säkert att hålla till på nätterna, men på dagarna var det risk att en och annan människa gick förbi. Ett perfekt jaktställe om dom var hungriga. Dom kunde stanna där en stund och prata igenom situationen. När alla var samlade och hade lugnat sig lite började Chad prata.

- Vargarna tog många från vår flock, men vi fortsätter enligt planen. Vi kommer nu att gå till en övergiven gård för att stanna där tills solen gått ner. Det är en bit dit men om vi skyndar oss så är vi där om en halvtimme. Sedan så följer vi planen att gå när solen gått ner. Instämmande röster hördes och Chad började smått galoppera mot den övergivna gården.

- Om ett tag kom dom till en plats som dom kunde stanna på ett par dagar och förhoppningsvid vara säkra. Snart så, ett litet tag till bara, tänkte Chad för sig själv.

Ett stort tack till: Elsa Mountinside, Nellie Beecamp, Allison Goldknight, Tuva Westlord, Wilma Silverbear, Daisy Ponyforce och Fanni Winterhome för att ni ville posa till mina bilder! De skulle inte blivit lika fina utan er! ;)

Och även ett tack till er som har längtat och peppat mig till att göra en ny serie/novell! Det skulle nog inte blivit av om det inte vorit för era kommentarer! ;)