Två timmar senare hade de kommit fram till den övergivna gården. Den var gammal och ranglig men det gav skydd mot vinden och förhoppningsvis vargarna för ett tag. Chad tog som vanligt först vaktpasset. Solen lyste starkt på himlen och Chad spejade ut ur öppningen. Lugnt än så länge. Han visste inte hur lång tid det hade gått men plötsligt dök Buzz upp bredvid honom.

- Jag tar över nu, gå och sov lite med dig, sa han. Chad svarade inte utan bara nickade lite och gick in mot det som var kvar av flocken. Det skulle ta flera år att samla ihop tillräckligt många hästar för att kunna attackera människorna igen. Fast dom hade ju all tid i världen på sig, det enda som kunde döda de var andra Nefiler, och de enda nefilerna som han kände till fanns var vargarna och de själva. Undrar om människorna hade smittat ner fler djur med sina sprutor än?

 

Dagen började gå mot sitt slut och mörkret la sig som ett täcke över himlen. Det var dags att gå. Buzz vände sig om och började väcka alla. Chad vaknade snabbt, beredd på fara, men det var lugnt. Efter en stund var de redo att ge sig av.

- Alla redo? Kom ihåg att följa mig och inte vika av från flocken. Det kan betyda att ni mister livet så håll er till oss.

De började sakta trava bort från gården österut mot äppellunden som skulle bli deras nya tillhåll för ett tag. Äppellunden, man hörde redan på namnet att stället var fantastiskt.

 

Det hade börjat ljusna när de var framme. Hela natten hade de färdats men det var verkligen värt mödan. Färskt gräs, vatten, träd och äpplen så långt ögat kunde nå. Varför skulle de inte kunna stanna här jämt? Men, men, så var det att vara Nefil. Ständigt på språng och redo att fly när som helst. Men kanske skulle de kunna slappna av ett litet tag här i alla fall? Förhoppningsvis så skulle de nog kunna det. Men snart skulle väl vargarna ha spårat upp dom och jaga de hack i häl tills de sprungit ifrån de. Usch vad han hatade Nefil-livet. Det var hemskt. Men om han bara väntade skulle de kunna gå till attack mot människorna och tillintetgöra deras släkte. Sen så skulle det vara de som styrde. Maktkänslan vällde över honom. Att kunna styra över något så stort måste vara fantastiskt, tänk vilken makt, viken känsla! En dag skulle det bli sant, det var han säker på.

 

Än då länge hade de lyckats unkomma vargarna. Chad rös vi tanken av de stora hemska djuren. Täckta av skabbig päls och rödglödande ögon. Usch.

En hel vecka hade de tillbringat i paradiset. Och redan hade flocken vuxite lite. Tre unghästar och två ston hade sökt sig till äppellunden och hittat flocken. Om det fortsatte i den här takten så skulle det kanske gå snabbare än han beräknat.

Just i det ögonblicket svepte en kall vind in över lunden. Alla hästar stelnade till, alla tänkte de samma sak.

 

 

- Få inte panik nu, kom bara hit till mig och följ sedan efter mig sa Chad så lugnt han kunde. Sakta kom alla hästar och ställde sig bakom honom.

- Ok, nu går vi sakta härifrån och hoppas på att vinden inte vänder.

Som på signal hände det, vinden vände. Sekunden efter hördes hungriga ylanden och flocken greps av panik.

- SPRING! var det enda Chad kunde få ur sig och satte fart bort från vargarna. Han visste att det skulle hända, de skulle inte kunnat stanna här hur länge som helst. Ändå darrade han av ilska och rädsla, rädsla för att de skulle ta resten av hans flock ifrån honom igen.

 

 

De sprang, och de sprang, han visste inte hur länge de hade sprungit. Med jämna mellanrum kastade han en blicka bakåt för att kolla så att alla var med. Hela tiden hörde han vargarnas högljudda flåsande och desperata ylanden som sporrade honom att springa framåt. Sakta, nästan omärkbart, tonade vargarnas ljud av. Tillslut hördes de inte alls. De sprang en bit till innan de vek av in mot en lummig skog. Inte förrän då vågade han sakta av.

Denna gången hade de haft tur, alla hade kommit undan med livet i behåll. Men vem visste hur länge den turen skulle vara?

 

Två timmar senare hade de kommit fram till den övergivna gården. Den var gammal och ranglig men det gav skydd mot vinden och förhoppningsvis vargarna för ett tag. Chad tog som vanligt först vaktpasset. Solen lyste starkt på himlen och Chad spejade ut ur öppningen. Lugnt än så länge. Han visste inte hur lång tid det hade gått men plötsligt dök Buzz upp bredvid honom.

- Jag tar över nu, gå och sov lite med dig, sa han. Chad svarade inte utan bara nickade lite och gick in mot det som var kvar av flocken. Det skulle ta flera år att samla ihop tillräckligt många hästar för att kunna attackera människorna igen. Fast dom hade ju all tid i världen på sig, det enda som kunde döda de var andra Nefiler, och de enda nefilerna som han kände till fanns var vargarna och de själva. Undrar om människorna hade smittat ner fler djur med sina sprutor än?

 

Dagen började gå mot sitt slut och mörkret la sig som ett täcke över himlen. Det var dags att gå. Buzz vände sig om och började väcka alla. Chad vaknade snabbt, beredd på fara, men det var lugnt. Efter en stund var de redo att ge sig av.

- Alla redo? Kom ihåg att följa mig och inte vika av från flocken. Det kan betyda att ni mister livet så håll er till oss.

De började sakta trava bort från gården österut mot äppellunden som skulle bli deras nya tillhåll för ett tag. Äppellunden, man hörde redan på namnet att stället var fantastiskt.

 

Det hade börjat ljusna när de var framme. Hela natten hade de färdats men det var verkligen värt mödan. Färskt gräs, vatten, träd och äpplen så långt ögat kunde nå. Varför skulle de inte kunna stanna här jämt? Men, men, så var det att vara Nefil. Ständigt på språng och redo att fly när som helst. Men kanske skulle de kunna slappna av ett litet tag här i alla fall? Förhoppningsvis så skulle de nog kunna det. Men snart skulle väl vargarna ha spårat upp dom och jaga de hack i häl tills de sprungit ifrån de. Usch vad han hatade Nefil-livet. Det var hemskt. Men om han bara väntade skulle de kunna gå till attack mot människorna och tillintetgöra deras släkte. Sen så skulle det vara de som styrde. Maktkänslan vällde över honom. Att kunna styra över något så stort måste vara fantastiskt, tänk vilken makt, viken känsla! En dag skulle det bli sant, det var han säker på.

 

Än då länge hade de lyckats unkomma vargarna. Chad rös vi tanken av de stora hemska djuren. Täckta av skabbig päls och rödglödande ögon. Usch.

En hel vecka hade de tillbringat i paradiset. Och redan hade flocken vuxite lite. Tre unghästar och två ston hade sökt sig till äppellunden och hittat flocken. Om det fortsatte i den här takten så skulle det kanske gå snabbare än han beräknat.

Just i det ögonblicket svepte en kall vind in över lunden. Alla hästar stelnade till, alla tänkte de samma sak.

 

 

- Få inte panik nu, kom bara hit till mig och följ sedan efter mig sa Chad så lugnt han kunde. Sakta kom alla hästar och ställde sig bakom honom.

- Ok, nu går vi sakta härifrån och hoppas på att vinden inte vänder.

Som på signal hände det, vinden vände. Sekunden efter hördes hungriga ylanden och flocken greps av panik.

- SPRING! var det enda Chad kunde få ur sig och satte fart bort från vargarna. Han visste att det skulle hända, de skulle inte kunnat stanna här hur länge som helst. Ändå darrade han av ilska och rädsla, rädsla för att de skulle ta resten av hans flock ifrån honom igen.

 

 

De sprang, och de sprang, han visste inte hur länge de hade sprungit. Med jämna mellanrum kastade han en blicka bakåt för att kolla så att alla var med. Hela tiden hörde han vargarnas högljudda flåsande och desperata ylanden som sporrade honom att springa framåt. Sakta, nästan omärkbart, tonade vargarnas ljud av. Tillslut hördes de inte alls. De sprang en bit till innan de vek av in mot en lummig skog. Inte förrän då vågade han sakta av.

Denna gången hade de haft tur, alla hade kommit undan med livet i behåll. Men vem visste hur länge den turen skulle vara?