När Lovisa några timmar senare vaknade försökte hon förvirrat resa sig upp, men en plötslig smärta i huvudet hindrade henne. Hon sjönk ner i halmen igen och förde sakta handen mot huvudet. Det var fruktansvärt ömt, men det kunde hon stå ut med.

Vad hade hänt? Det sista hon mindes var att hon hade stått och borstat Prinsen när hon hört ett fruktansvärt brak. Jusste ... braket! Lovisa ville ta reda på vad det var som hade brakat så förskräckligt, men först var hon tvungen att lysa upp lite i stallet. Hon såg inte ett dyft i det här mörkret.

 

Ovädret måste ha tagit elen för när hon tryckte på lysknappen hände inte ett dyft.

Famlandes i mörkret grävde hon fram första hjälpen-lådan. Där i fanns det en ficklampa som hon genast tände.

- Nu ska vi ta reda på vad det var som brakade till förut, mumlade hon, mest för sig själv.

 

Inne i stallet var allt helt och på sin rätta plats, så det måste ha varit utomhus någonting hänt. Lovisa försökte öppna den lilla dörren endast hon använde, men den rörde sig inte en centimeter. Någonting blockerade den från utsidan. Hon skyndade sig till den stora ingången där hästarna tog sig ut och in, men hon kunde inte öppna den heller. Paniken började så smått komma krypande och fick henne att trycka ännu hårdare på dörren i hopp om att den skulle rubba sig denna gången, men inte, den stannade där den var. Varför hade hon inte tänkt på att ta med sig mobiltelefonen i morse!?

 

När Lovisa efter ett tag lugnat sig och insett att hon inte kunde göra annat än att vänta på hjälp så satte hon sig tillsammans med Fireboy i hans box.

Fireboy var hennes trogna följeslagare, hästen som hade följt med på alla hennes äventyr och upptäckter. Ibland kändes det till och med som om de hade ett speciellt band till varandra. Självklart älskade hon alla sina andra hästar också, men med Fireboy var det verkligen något speciellt.

- Vad ska jag göra Fireboy? Det enda jag har är några mackor, oboy, skorpor och vatten. Och jag kanske kommer bli kvar här i flera dagar! Jag kommer inte hinna hem till julafton! Fuxen svarade med att buffa till henne och titta henne djupt i ögonen, och det var i det ögonblicket som Lovisa förstod vad hon skulle göra i väntan på hjälp.

 

När Lovisa några timmar senare vaknade försökte hon förvirrat resa sig upp, men en plötslig smärta i huvudet hindrade henne. Hon sjönk ner i halmen igen och förde sakta handen mot huvudet. Det var fruktansvärt ömt, men det kunde hon stå ut med.

Vad hade hänt? Det sista hon mindes var att hon hade stått och borstat Prinsen när hon hört ett fruktansvärt brak. Jusste ... braket! Lovisa ville ta reda på vad det var som hade brakat så förskräckligt, men först var hon tvungen att lysa upp lite i stallet. Hon såg inte ett dyft i det här mörkret.

 

Ovädret måste ha tagit elen för när hon tryckte på lysknappen hände inte ett dyft.

Famlandes i mörkret grävde hon fram första hjälpen-lådan. Där i fanns det en ficklampa som hon genast tände.

- Nu ska vi ta reda på vad det var som brakade till förut, mumlade hon, mest för sig själv.

 

Inne i stallet var allt helt och på sin rätta plats, så det måste ha varit utomhus någonting hänt. Lovisa försökte öppna den lilla dörren endast hon använde, men den rörde sig inte en centimeter. Någonting blockerade den från utsidan. Hon skyndade sig till den stora ingången där hästarna tog sig ut och in, men hon kunde inte öppna den heller. Paniken började så smått komma krypande och fick henne att trycka ännu hårdare på dörren i hopp om att den skulle rubba sig denna gången, men inte, den stannade där den var. Varför hade hon inte tänkt på att ta med sig mobiltelefonen i morse!?

 

När Lovisa efter ett tag lugnat sig och insett att hon inte kunde göra annat än att vänta på hjälp så satte hon sig tillsammans med Fireboy i hans box.

Fireboy var hennes trogna följeslagare, hästen som hade följt med på alla hennes äventyr och upptäckter. Ibland kändes det till och med som om de hade ett speciellt band till varandra. Självklart älskade hon alla sina andra hästar också, men med Fireboy var det verkligen något speciellt.

- Vad ska jag göra Fireboy? Det enda jag har är några mackor, oboy, skorpor och vatten. Och jag kanske kommer bli kvar här i flera dagar! Jag kommer inte hinna hem till julafton! Fuxen svarade med att buffa till henne och titta henne djupt i ögonen, och det var i det ögonblicket som Lovisa förstod vad hon skulle göra i väntan på hjälp.