Detta är då en liten novell jag har börjat skrivit. Den kommer komma i ett okänt antal delar utspridda fram tills julafton. Jag hoppas ni kommer gillar den, för här kommer första delen!

- Hej hästarna! ropade Lovisa när hon kom in genom stalldörren. Ett par dova, välbekanta, gnäggningar hördes. Hon stannade upp och log lite för sig själv. Det var alltid lika härligt att höra de hälsa tillbaka på henne.

När hon rundat hörnet som ledde in till hästarna började oljudet. Hovar som skrapades i marken och allt från låga, mullrande gnägg till högljudda skrianden. När Lovisa dök upp på morgonen var det dags att gå ut och få mat, och det visste de.
Hon skrattade åt allas tydliga bevis på att de var hungriga medans hon började lassa in hö i boxarna. Först stannade de upp en sekund, förvånade över att få mat inne, men sen började de glupskt äta av höet.

Vanligtvis brukade de få gå ut och äta hö i hagen såhär års, men inte idag. En vinterdag som denna, dagen före julafton, tänker man sig kanske ett stilla snöfall som sakta singlar ner och landar på ett lager pudersnö, men icke. Ett fasligt snöoväder som drog med sig både det ena och det andra var det som pågick utanför stallets trygga väggar.
Det hade varit motigt att gå upp upp denna morgonen, för sedan öppna dörren och mötas av en fasansfull snöstorm. Men väl i det varma stallet kändes det mycket bättre.

Snö har egentligen aldrig hindrat Lovisa från något, det har ju mest bara varit mysigt. Men snöstorm skulle hon faktiskt kunna klara sig utan. Man kunde inte rida med hästarna då man nästan blåste bort så fort man gick utanför dörren. Men det hade sin charm ändå, hur härligt var det inte att sitta i en box med en av hästarna och bara titta på när de mumsade i sig höet och höra hur de suckade nöjt.
Lovisa hade inget speciellt planerat idag, utan hon hade tänkt sig en heldag i stallet. Innan hon lämnat huset imorse hade hon brett några mackor och gjort varm oboy som hon sedan packat ner i en väska och tagit med till stallet. Detta skulle bli en mysig dag, det kände hon på sig!

Hon började med att mocka alla boxar. Hästarna brydde sig inte så mycket om henne när hon trängde sig in med skottkärran och gjorde rent och fint i boxarna.

- Sådär ja, det var sista boxen. Vad tycker ni, blev det fint? frågade hon hästarna när hon ställde ifrån sig grepen och torkade sig om pannan. Underligt att man kunde bli svettig när det var -23 grader ute?
Hon kände hur det började kurra i magen redan nu, trots att klockan bara var 11. Hon ville vänta med mackorna, hon skulle ju trots allt vara här hela dagen, så i stället tog hon en skorpa att knapra på. Skorpor fanns det alltid i stallet och hade gjort det sen urminnes tider, så de kunde man alltid äta när man blev lite hungrig.

Nu var det dags att borsta alla hästarna, även om hon inte skulle rida. Ännu en fördel med snön - hästarna blev inte leriga. En efter en blev hästarna avborstade. Lovisa borstade lite extra sakta idag, men vad gjorde det? Hon hade ju hela dagen på sig.

När hon var mitt uppe i att borsta Prinsen, den lilla söta, isabellfärgade, ponnyn, hördes plötsligt ett öronbedövande brak. Det var det sist hon mindes innan det blev svart.

Detta är då en liten novell jag har börjat skrivit. Den kommer komma i ett okänt antal delar utspridda fram tills julafton. Jag hoppas ni kommer gillar den, för här kommer första delen!

- Hej hästarna! ropade Lovisa när hon kom in genom stalldörren. Ett par dova, välbekanta, gnäggningar hördes. Hon stannade upp och log lite för sig själv. Det var alltid lika härligt att höra de hälsa tillbaka på henne.

När hon rundat hörnet som ledde in till hästarna började oljudet. Hovar som skrapades i marken och allt från låga, mullrande gnägg till högljudda skrianden. När Lovisa dök upp på morgonen var det dags att gå ut och få mat, och det visste de.
Hon skrattade åt allas tydliga bevis på att de var hungriga medans hon började lassa in hö i boxarna. Först stannade de upp en sekund, förvånade över att få mat inne, men sen började de glupskt äta av höet.

Vanligtvis brukade de få gå ut och äta hö i hagen såhär års, men inte idag. En vinterdag som denna, dagen före julafton, tänker man sig kanske ett stilla snöfall som sakta singlar ner och landar på ett lager pudersnö, men icke. Ett fasligt snöoväder som drog med sig både det ena och det andra var det som pågick utanför stallets trygga väggar.
Det hade varit motigt att gå upp upp denna morgonen, för sedan öppna dörren och mötas av en fasansfull snöstorm. Men väl i det varma stallet kändes det mycket bättre.

Snö har egentligen aldrig hindrat Lovisa från något, det har ju mest bara varit mysigt. Men snöstorm skulle hon faktiskt kunna klara sig utan. Man kunde inte rida med hästarna då man nästan blåste bort så fort man gick utanför dörren. Men det hade sin charm ändå, hur härligt var det inte att sitta i en box med en av hästarna och bara titta på när de mumsade i sig höet och höra hur de suckade nöjt.
Lovisa hade inget speciellt planerat idag, utan hon hade tänkt sig en heldag i stallet. Innan hon lämnat huset imorse hade hon brett några mackor och gjort varm oboy som hon sedan packat ner i en väska och tagit med till stallet. Detta skulle bli en mysig dag, det kände hon på sig!

Hon började med att mocka alla boxar. Hästarna brydde sig inte så mycket om henne när hon trängde sig in med skottkärran och gjorde rent och fint i boxarna.

- Sådär ja, det var sista boxen. Vad tycker ni, blev det fint? frågade hon hästarna när hon ställde ifrån sig grepen och torkade sig om pannan. Underligt att man kunde bli svettig när det var -23 grader ute?
Hon kände hur det började kurra i magen redan nu, trots att klockan bara var 11. Hon ville vänta med mackorna, hon skulle ju trots allt vara här hela dagen, så i stället tog hon en skorpa att knapra på. Skorpor fanns det alltid i stallet och hade gjort det sen urminnes tider, så de kunde man alltid äta när man blev lite hungrig.

Nu var det dags att borsta alla hästarna, även om hon inte skulle rida. Ännu en fördel med snön - hästarna blev inte leriga. En efter en blev hästarna avborstade. Lovisa borstade lite extra sakta idag, men vad gjorde det? Hon hade ju hela dagen på sig.

När hon var mitt uppe i att borsta Prinsen, den lilla söta, isabellfärgade, ponnyn, hördes plötsligt ett öronbedövande brak. Det var det sist hon mindes innan det blev svart.